Svenskhet, ras och vardagsrasism

Dagens boktips (doing-oing-oing): Adoption med förhinder av Tobias Hübinette och Carina Tigervall.
Och nej, jag har inte läst den, bara intervjuer – med författarna – om den. Jag varken är eller har adopterade barn, men de är ju en lysande utgångspunkt om man vill sätta fingret på gängse uppfattning om vad svenskhet är. Slutsatsen, kanske inte helt förvånande, är att svenskheten sitter i kroppen mer än något annat. Hud, hår och ögon är mest avgörande för att naturligt bemötas som "svensk", tätt följt av namn och brytning förstås. Och det genomsyrar samhället uppfrån och ner. Men vi får inte tala om detta som rasism, nej vi ska kalla det etnisk strukturell diskriminering, det är ju vanliga hyggliga människor som utövar den, de är väl ändå inte rasister?! Det måste vara, typ, systemet!

Citat Hübinette: "När svenskar kallar sig antirasister så är det extremt kopplat till nazism, medan det talas om strukturell eller etnisk diskriminering i diskussioner om nationalstaten eller om migrations- och integrationspolitik. Det är som att det går att identifiera en viss procent infödda vita svenskar som är rasister och dem kan man utdefiniera från alla andra och bekämpa."

Det är smygrasism, det.

#4. "Negerfitta", sa Västtrafik!

Eller nja, sade en av Västtrafiks spårvagnsförare i alla fall, som i en dispyt med en färgad kvinna (som kallat honom "spårvagnshora") ska ha kallat henne " jävla negerfitta". Vem sa att man bara tjötar goa grejjer i Göteborg änna? Hade det inte varit för ordet "neger" hade det tydligen inte ens varit olagligt, nu blev det åtal för hets mot folkgrupp. Som föraren dock friades ifrån eftersom spridningsrekvisitet inte uppfyllts. För få andra hörde det, med andra ord. Vilket innebär att det - juridiskt sett - är okej att gå omkring och kalla folk vad som helst, bara ingen annan hör det. Malmöpoliserna som satt i bilen och tankeonanerade om hur de skulle spöa invandrarkids häromsistens hamnar i samma fack, får man förmoda. Att spårvagnsföraren velat ge igen med samma mynt hade väl varit okej om spårvagnsföraren inte varit just spårvagnsförare när det inträffade. Annars är det lite som med de stenkastande poliserna under Göteborgskravallerna, det ingår liksom inte i tjänstebeskrivningen. (Då borde man i rättvisans namn också tillåtit demonstranterna bära vapen och skjuta höftskott in i polisleden.)

Jag återkommer alltid till polisen. Man undrar varför. Västtrafiks 50-årige förare tilldelas hur som 1 rasistpoäng, efter att förmildrande omständigheter räknats in.

#3. Nöff Nöff, Polisen!

Detta inlägg är förstås att slå in öppna dörrar. Visst är det ett mediadrev – det känns lite som en desperat jakt på polisfadäser när även små lokalredaktioner lyckas hitta lite belastande överhört att hysta på närmsta konstapel – men ändå! Det är fortfarande myndigheten som är satt att rå om oss medborgare, med våld om nöden kräver. Polisväsendet mår inget bra av badwill, även om det kanske är mest i de polisovana leden som förtroendetappet är som störst. De som är vana att träffa poliser – Neger Niggersson och Oscar Neger till exempel – de kanske inte har ett gigantiskt förtroendekapital till att börja med. De som hävdar att några enstaka rötäggs dumma infall inte borde belasta en hel kår har förstås rätt. Hoppas bara att de applicerar samma moderation på, säg, kriminella med invandrarbakgrund, eller extremistiska muslimer.

Sedan kanske det inte är helt orimligt, inte helt bortom möjligheternas gränser, att tro att en väldigt maskulint dominerad miljö som poliskåren skulle kunna bli bara en smula enkelspårig och inskränkt. Sådär lite charmigt "grabbig", där man vet när ett skämt är ett skämt, även om det handlar om blattajävlar eller bögar, där det är lite fräckt "rått men hjärtligt", lite tjosan hoppsan med k-pistar och nakenposering. Allt detta är okej – men inte att mopsa upp sig mot herr Konstapeln i Solna inte, då ska det markeras med åtal. Nöff nöff, Polisen! Utan att alla enskilda poliser måste ta åt sig tilldelas ändå Polisen 3 smygrasistpoäng.

#2. Askim och Egypten

I mitt arbete möter jag många människor som jag inte känner, och som jag inte heller vill lära känna närmre. Det är förstås nödvändigt att hålla en nedtonad profil medan man representerar något annat än bara sig själv, och när provokationerna eller idiotierna går över styr är det läge att rösta med fötterna. Man träffar förstås också många trevliga människor också, det är stor skillnad från plats till plats.

Ett ställe på jorden där tätheten mellan bökiga människor verkar vara osedvanligt hög är ett (ej närmare specificerat) villaområde i Askim. Kanske var det så att de sympatiska människorna valde att hålla sig inne, men det bestående intrycket av området blev det av ett "riktigt jobbigt ställe att bo på ens om man hade lust eller råd". En av de personer som på ett tidigt stadium utmärkte sig var Damen på hörnet som efter initial misstänksamhet visade sig mycket talför och sporadisk. Så pass, faktiskt, att sekunderna efter att hon uttryckt sin fascination över Egyptens mäktiga pyramider suckade hon förtroligt och påpekade menande: "Jaa, och VAD gör de allihopa NU där nere i Egypten? Ingenting! Bara sitter och rullar tummarna! Allesamman där nere i Mellanöstern." Underförstått att de stolta och lite romantiska gamla tusen-och-en-natt-civilisationerna förfallit till terrorism och kulturell apati.

Bad jag om den informationen? Varför trodde hon att hon borde anförtro mig detta? Sannolikt för att i hennes värld vet alla om att det är så här det ligger till, hon ruvar på en universell sanning som media är för fega för att skriva om. Egentligen borde man inte bli förvånad, det är naturligt om än trist att sådana här fördomar och dumheter florerar i hårt segregerade förorter som detta villaområde. Damen på hörnet tilldelas 1 smygrasistpoäng.

#1. Judehataren från Trieste

Tolla Moschen's första nedslag i smygrasismen öppnar internationellt. På väg hem i bil i snålblåst och minusgrader förbarmar jag mig över en ensam liftare, som visar sig vara en äldre man, en vagabond med rötterna i Trieste, Italien. På hyfsad engelska och hjälplig svorska håller han låda under bilfärdens dryga trekvart om allt mellan himmel och jord. Efter en inledande lovande svada om hur galen Berlusconi verkligen är, styr mitt resesällskap monologen till alla de problem i Italien som kan skyllas på den massiva invandringen.

Afrikaner tål han inte, i synnerhet inte somalier, för de håller alla på med droghandel. Givetvis borde jag redan här ha försökt mota ut honom genom passagerardörren, 110 km/h eller inte, men den gamla ryggradsreaktionen slår till; avvaktande anspänning och försiktiga motargument. Inga afrikaner vill jobba, slår han fast, bara vara kriminella. Så upplever inte jag det, försöker jag. Nej nej, säger han, men thailändare gillar han, de jobbar så bra och är artiga. Men araber är nog ännu värre än afrikaner, i alla fall mycket farligare. Han fortsätter sin svada under en allt mer ansträngd tystnad från sin chaufför som bittert ångrar sitt medlidande med den frusne mannen 6 mil norröver. Kriget (det stora alltså) och att Italien var allierade med nazisterna var inte klokt, menar han, och jag kan äntligen bifalla med eftertryck. I nästa andetag häver han ur sig att det enda som var synd med att Hitler dog, var att han inte hann göra sig av med alla zigenare och judar. Bedövande tystnad!! "You can't say that...", hasplar jag ur mig. Nej nej, men du ser ju vad de gör nere i Israel nu, kontrar han. Var börjar man? Gubben är ju dum i hela huvudet! Jag börjar förklara att man kanske inte ska likställa judar och israeler, men blir bortviftad igen, och han återvänder till afrikanerna.

När jag äntligen får släppa av honom tackar han mig för skjutsen, "Thank you my friend!". Dra åt helvete! Vill jag säga, men gör det inte. Det tar några dagar innan jag är i balans igen. Den obotlige judehataren från Trieste tilldelas inte mindre än 4 (av 5 möjliga) smygrasistpoäng.

Startskott bland tyg och tråd

Öppen rasism är läbbiga saker, men det är ändå något man ser och hör i mediabruset varenda dag. Man upphör dock aldrig att häpna över den osannolikt utbredda smygrasismen som verkar lura i varenda gathörn. Om man bara tittar efter ser man den överallt. Busschaufförer som kör ifrån invandrarkids, stofiler som stör en i jobbet med upplysningar om hur de 'egentligen är där nere i Iran Irak du vet', öknamn på invandrarförorter kläckta skämtsamt på styrelsemötet...

Vilt främmande människor tycker det är fullkomligt rimligt och acceptabelt att ösa ur sina bottenlösa fördomsbrunnar och delge mig sina platityder och insikter. I artighetens namn kopplar man oftast på bullshitfiltret och skrattar överseende, och mår lite illa av det efteråt. Varför ska JAG vara så förbannat socialt smidig, när de uppenbarligen är fullkomliga idioter? Man behöver upprepa för sig att det inte är okej, man behöver träna på att inte acceptera dessa ufon; annars blir världen till slut full av dem, och det är de som är den tysta massan bakom de unga pojkarna med kängor och huvet fullt i hat.

Det var ruggiga kommentarer på ett inlägg på en syblogg som blev startskott för denna sida. Jag grubblade på detta en kväll och insåg att jag kunde rada upp otaliga exempel på vardagssituationer där jag sett smygrasismen dyka upp. Det behövde komma ut, helt enkelt, och saknade digital hemvist. Alltså: Tolla! Moschen!