11 mars 2009

Svenskhet, ras och vardagsrasism

Dagens boktips (doing-oing-oing): Adoption med förhinder av Tobias Hübinette och Carina Tigervall.
Och nej, jag har inte läst den, bara intervjuer – med författarna – om den. Jag varken är eller har adopterade barn, men de är ju en lysande utgångspunkt om man vill sätta fingret på gängse uppfattning om vad svenskhet är. Slutsatsen, kanske inte helt förvånande, är att svenskheten sitter i kroppen mer än något annat. Hud, hår och ögon är mest avgörande för att naturligt bemötas som "svensk", tätt följt av namn och brytning förstås. Och det genomsyrar samhället uppfrån och ner. Men vi får inte tala om detta som rasism, nej vi ska kalla det etnisk strukturell diskriminering, det är ju vanliga hyggliga människor som utövar den, de är väl ändå inte rasister?! Det måste vara, typ, systemet!

Citat Hübinette: "När svenskar kallar sig antirasister så är det extremt kopplat till nazism, medan det talas om strukturell eller etnisk diskriminering i diskussioner om nationalstaten eller om migrations- och integrationspolitik. Det är som att det går att identifiera en viss procent infödda vita svenskar som är rasister och dem kan man utdefiniera från alla andra och bekämpa."

Det är smygrasism, det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Granska annat som Hübinette gjort och du kan se att han är också besitter en god portion av smygrasism. Han var väldigt igång under börjat av 90talet då han starkt kritiserade svensk adoptionspolitik bla och verkade anse sig ha tolkningsföreträde som själv varande adopterad. Ett tips bara..

För övrigt tycker jag att du valt ett bra ämne för din blogg! Rasism i alla former är bland det värsta jag vet! /Mia

Mange sa...

Årajt! Hade jag ingen aning om. Att han är anti adoptionspolitiken lyser igenom i intervjuerna. Men det är fortfarande ganska mycket tänkvärt i det han och Tigervall säger. Men jag har ingen övergripande koll på honom.